Start > Brandspelet  .

Branden

 

Personliga minnen och upplevelser

 

ScenografibyggeTalövningar

 

En tillkomlings berättelser


Nä. Det var inte meningen. Inte meningen alls. Jag skulle ju inte ha varit med överhuvudtaget, egentligen. Det bara blev så. På nåt sätt råkade jag bli kvar i stan den här sommaren. Liksom bara så där. Och då tyckte jag att jag kunde ge ett handtag. Med nåt praktiskt. Bygga och fixa fika och så. Och sen så... ja, man måste ju ha anständiga kläder när man serverar i en sån här grej. Jag menar tidsenliga, liksom. Och det blev ju bra. Lång kjol och huckle och sånt där. Som en jänta såg ut på den tiden. Och så hade ni ju en sån där masscen med en himla massa människor. Och dansa är kul. man blir sugen, helt enkelt. Särskilt med dom där häftiga grabbarna, rallarna ni vet. En piga mer eller mindre kunde väl inte skada. Och det tyckte inte heller han som styrde och ställde med allt folket liksom. Jag hade ju sett det så många gånger så jag visste ju ungefär vad som hände.

 

 

Okej, den första kjolen jag hade var lite väl kort, det erkänner jag, men det kunde knappast nån märka bland allt folket. Eller hur? Och sen blev det ju faktiskt ont om fångar ibland. Jag måste säga det nu så det blir sagt. En gång för alla: Det var faktiskt dom som frågade mej om jag ville vara fånge och det är klart att jag ville. Jag blev tillfrågad. Så det så. Och nåt mer än fånge blev jag aldrig. Och det är ju inte alla som går i fängelse frivilligt. Men i en sån här grej måste man ju hjälpa till. Liksom ge ett handtag där det behövs. Och den som läser det där häftet med alla namnen och bilderna och det där kan ju se att jag inte står nånstans. Jag bara hjälpte till, liksom. På mitt lilla sätt. Jag var ju inte med. Egentligen.


Gemenskap, skapande, värme


Jag skulle vilja vrida tiden tillbaks till oktober -87. Början av äventyret.
Gemenskapen och viljan att göra något tillsammans började växa sig allt starkare. Det var ett under att få möta en ny miljö som var så intensiv och tillvaratagande om oss människor. Att känna att man behövs i skapandet. Det svindlar.
Sara Lidman sa: En gåva till mänskligheten. Jag tror på hennes motto att i stora grupper skapa något, ge varann värme och uppskattning. Tänk så mycket fred och förståelse här i världen som skulle uppstå om kultur – teater – gick fram som en ringdans över klotet. Amatörer har ju mycket att bjuda på i den vägen.

 

 

Det har Frank Kelber, med det goda hjärtat, förstått. Med tår i ögat, tack, Frank!
I Grotteatern kände man sig fri även om rutiner och arbete kastades på oss alltefter som premiärdagen närmade sig. Som tur var så hade uppriktigheten nått ett stadium då man öppet sa till varann vad man tyckte om olika saker. Sen var det så att säga behagligt igen efter det man tagit en trasa, en sop och städat t ex. Jämlikhet är naturligtvis en dygd.
Livet blev inte sig likt efter 17/7 -88. Tomt, fattigare.... Hoppas på en ny satsning nästa år. Tack alla för en oförglömlig händelse i mitt liv.

 


Fångarna



Sista föreställningen.
Vi stod uppradade och väntade på våran entré. Lise sade: Du får inte skratta, jag har något med mig idag och såg väldigt hemlighetsfull ut. Så gick vi in. Allt var som vanligt först. Vi rotade lite i våra knyten och döm om min förvåning när Lise halde upp en prinskorv. Vi som satt närmast tappade hakan. Det var inte bra en utan en hel lång rad med prinskorvar.

 

 

Det bubblade av skratt inom mig. Lise sträckte ut handen och bjöd de fångar som satt närmst och så började vi äta. Fångvaktare Samuelsson såg oss och kom snabt fram. Han tog allt förutom den lilla korvbit jag hade i handen, den såg han inte.

 


Vad har Brandspelet betytt för mig?


Jag har varit på Gamla Fängelset minst en gång/vecka sen i september förra året för jag ville snappa upp mera om Umeå förr eftersom jag är lokalguide. När jag nu tänker tillbaka så har jag det också... förutom det viktigaste av allt – inblicken i ett förgånget samhälle och känslorna inför de människor som levat. Jag var Johanna, jag tyckte om hennes styrka så till den grad att jag grät äkta många gånger när det brann – då hon/jag protesterat och envisats förgäves...

 

 

och naturligtvis – det fantastiska i att få känna sig som en kugge i det gigantiska maskineriet! När trötthet, oro, irritation och besvikelse utbyttes mot de varma, behagliga och kärleksfulla känslorna jag känner inför alla som arbetat i Brandenprojektet.
O, vad jag ska berätta för mina eventuella barnbarn om det året då farmor/mormor fyllde 50 år!

 


Skådespel och verklighet



Så sugs jag in i virveln.
Damm. Skräck. Grus som sparkas upp. Varmt. Hett.

Och så tyst.
Är det jag som har tårar i ögonen. Inte kan man gråta för att ett par rep faller ner? Men det är inte bara ett par rep. Det är en stad som har brunnit. Och alla dessa människor; från slummen, från gränderna, från fattighusen. Och folk i fina kläder. Svarta. Och min rödhåriga Helena. Alla vi som har drabbats. Bedövade.

Bara igår satt vi bakom palmen och väntade. Och lyssnade... Vad tyst det är. Händer inget på scen. Nu borde det komma ett skratt. Jaha, där var det. Nu har Holmberg och Annanberg haft en dust. Bra publik, fast det är så varmt.
Nu är det dags snart. Kolla klädseln och flugan, som alltid åker snett... Men inte nu. Nu har jag den där brandövningen.

Hur sjutton hinner Kjell byta om och sminka om från Briss till rallare? Det är väl något magiskt.
Nu pratar vi igen. Om det gick att koncentrera sig. Vem är det där som kommer släntrande förbi? Någon ur publiken förstås.

Igår brann Luleå på en dag. Idag på en timme. Hmm. Jag får inte glömma att vända mig mot publiken. Publik? Jag är ju redaktör.

 

Jaha, nu samlas hela stadsfullmäktige. Nej, det fattas nån. Men han kommer. Alla kommer. I tid. Och snart kommer prinsen. och där kommer herrskapsfruarna svängande. Så väl dom vill. Så fel det blir. Var har jag mitt skrivblock? Jo, här. Skönt.

Så kommer Tyra springande. Bekymrad. Rädd. Och så spricker hon upp i en glad grimas.
Släck eldarna. Släck eldarna. Släck eldarna. Den här musiken är så skön. B-o-o-o-o-m.
Nu är det tyst på scen igen. Jo, nu kommer Anna och Maria. Den här scenen är så hemsk, så stark. Nu är vi tysta. Kan inte annat.
Kapten Ströms pojke ger instruktioner till Ebba-Bebba-gänget. Och inte går dom på mina felinstruktioner. Och så in med dom. Nu är det dags för oss.
Som på ett givet tecken från Lasse stampar vi igång. Telegrafistfröken kommer springande. Alla springer. Hela svarta fullmäktige ångar in på scenen. Jag försöker hänga med.
Nu kan vi inte vänta längre
Du vill väl inte att hela sta´n ska brinna.

 


Strömberg, Annanberg och
              BrandspruteförsäljarenFångar

 

Till sidans början

 

Till Vi som var med